Ingen har väl undgått senaste veckans ramaskri sedan Stockholm Stad beslutade att skära ner på föreningsbidragen
Freja Andersson från Stockholm Fotbollförbunds ungdomsgrupp fick igår kväll chansen att delta på mötet med Idrottsförvaltningen och prata om de 5 miljoner kronor som kommer att sparas på föreningarna under 2011. Här är hennes berättelse.
Kritiken har varit svidande hård mot det stackars politikerna i idrottsnämnden och tillsist har det givit resultat. Så sent som i dag (27/1) meddelade Regina Kevius att föreningsbidragen ”bara” kommer sänkas med 5 miljoner.
Man kan protestera mot beslutet på en mängd olika sätt. Facebookgrupper som rasar mot beslutet har skapats. Ilskna, nedstämda eller uppgivna blogginlägg har skrivits. Insändare har skickats i dröser. Skribenter för olika tidningar har skapat träffande krönikor.
Sedan kan man också försöka påverka där besluten tas genom att medverka på diverse nämdemöten och uppvakta politiker. Själv hade jag faktiskt privilegiet att i dag (fortfarande 27/1) få delta på ett möte med idrottsförvaltningen där föreningsbidragets framtid skulle diskuteras.
Alla möjliga representanter från föreningslivet var inbjudna till mötet som började 18.00 i idrottsförvaltningens lokaler. Den stackars tjänstemannen (Olle Öhman, chef) hann inte mer än presentera sig förrän han överröstes med frågor och kommentarer från arga och frustrerade föreningsmedlemmar. Han lyckades stå pall ganska bra mot föreningarnas (inte helt omotiverade) angrepp. Dock hade det kanske varit bättre om en politiker varit på plats och faktiskt kunnat stå till svars för beslutet. Tjänstemännen kan ju inte mer än följa det fattade beslutet när det väl är bestämt. Men politikerna var tyvärr lika frånvarande som på mötet som stabilitet i Mellanöstern…
I vilket fall gick Olle Öhman igenom varför man var tvungen att spara pengar där den stora boven i dramat var finanskrisen. Sedan berättade han varför förslaget var att spara in på föreningsbidraget. Förtydligande: Beslut om att 25 miljoner(varav, i nuläget, 5 miljoner tas från föreningsbidraget) ska sparas är fattat. Men beslut om vad man ska spara in på är ännu inte bestämt utan fattas först nästa nämndemöte 15 februari. Här har vi alltså fortfarande viss möjlighet att påverka.
Olles konkreta förslag var en minskning på medlemsaktivitetsbidraget från 15,8 miljoner till 10,8 miljoner kronor (vilket gör mediernas resonemang om en minskning med 25% osann eftersom detta innebär en 30-procentig minskning, som så fint noterades). Det både risades och rosades. Ingen vill naturligtvis ha en minskning men när det nu väl en gång är bestämt får man bita i det sura äpplet och denna lösning ansågs göra minst skada.
En diskussion kring vilka barn och ungdomar minskat stöd skulle drabba inleddes (marginaliserade ungdomar i ytterområdena). Parallellt med det började det diskuteras kring vilka föreningar som förlorade på att man tvingades hitta alternativa finansiärer (småföreningar som inte har några anställda). Alla ville säga sin sak trots att alla tyckte precis likadant. Men vad jag mest tar med mig därifrån var det en representant från scouterna så fint sa:
- Frågan är ju bara varifrån vi ska få våra sponsorer, när vi har verksamheten mitt ute i skogen…
Det fick mig att inse att föreningslivet är så mycket mer än bara idrottsföreningar. Och den övriga verksamheten kan ibland ha det bra mycket svårare då de redan från början är halvt bortglömda (det framgick inte minst när Olle visade vilka satsningar Stockholm Stad gjorde på föreningarna 2011. Samtliga var idrottsrelaterade).
Vidare berättade Olle Öhman att man hade ambitionen att starta en referensgrupp med representanter från föreningslivet. Där skulle man tillsammans med idrottsförvaltningens tjänstemän komma fram till hur en minskning av föreningsbidragen skulle påverka föreningarna. Man skulle också diskutera om det var möjligt att spara pengar på annat sätt. Denna grupp skulle också få äran att träffa berörda politiker (som jag personligen anser borde varit med på mötet).
Sedan sades det väl inte så mycket mer förutom att samma gamla argument vädrades några gånger till. Att medlemsavgifterna skulle höjas och att alla barn inte skulle få vara med. Någon klagade över att 5 miljoner var lika mycket som felmarginalen i Stockholm Stads budget. Någon annan tyckte att föreningsbonusen (en tanke om att föreningar som lyckas öka/har hög procentandel av den externa finansieringen får bonuspengar från kommunen) var det mest korkade förslag någonsin. Sedan var mötet slut och vi hade väl egentligen inte kommit längre än innan…eller?
Jag tyckte att det var en mycket intressant kväll och att många kloka åsikter luftades. Synd bara att de som borde varit där och försvarat sin idé (det vill säga politikerna) inte var där. Men än står det inte skrivet i sten hur minskningarna ska se ut. Och så länge det inte gör det måste vi försöka påverka så mycket som möjligt…
/ Freja Andersson
Kritiken har varit svidande hård mot det stackars politikerna i idrottsnämnden och tillsist har det givit resultat. Så sent som i dag (27/1) meddelade Regina Kevius att föreningsbidragen ”bara” kommer sänkas med 5 miljoner.
Man kan protestera mot beslutet på en mängd olika sätt. Facebookgrupper som rasar mot beslutet har skapats. Ilskna, nedstämda eller uppgivna blogginlägg har skrivits. Insändare har skickats i dröser. Skribenter för olika tidningar har skapat träffande krönikor.
Sedan kan man också försöka påverka där besluten tas genom att medverka på diverse nämdemöten och uppvakta politiker. Själv hade jag faktiskt privilegiet att i dag (fortfarande 27/1) få delta på ett möte med idrottsförvaltningen där föreningsbidragets framtid skulle diskuteras.
Alla möjliga representanter från föreningslivet var inbjudna till mötet som började 18.00 i idrottsförvaltningens lokaler. Den stackars tjänstemannen (Olle Öhman, chef) hann inte mer än presentera sig förrän han överröstes med frågor och kommentarer från arga och frustrerade föreningsmedlemmar. Han lyckades stå pall ganska bra mot föreningarnas (inte helt omotiverade) angrepp. Dock hade det kanske varit bättre om en politiker varit på plats och faktiskt kunnat stå till svars för beslutet. Tjänstemännen kan ju inte mer än följa det fattade beslutet när det väl är bestämt. Men politikerna var tyvärr lika frånvarande som på mötet som stabilitet i Mellanöstern…
I vilket fall gick Olle Öhman igenom varför man var tvungen att spara pengar där den stora boven i dramat var finanskrisen. Sedan berättade han varför förslaget var att spara in på föreningsbidraget. Förtydligande: Beslut om att 25 miljoner(varav, i nuläget, 5 miljoner tas från föreningsbidraget) ska sparas är fattat. Men beslut om vad man ska spara in på är ännu inte bestämt utan fattas först nästa nämndemöte 15 februari. Här har vi alltså fortfarande viss möjlighet att påverka.
Olles konkreta förslag var en minskning på medlemsaktivitetsbidraget från 15,8 miljoner till 10,8 miljoner kronor (vilket gör mediernas resonemang om en minskning med 25% osann eftersom detta innebär en 30-procentig minskning, som så fint noterades). Det både risades och rosades. Ingen vill naturligtvis ha en minskning men när det nu väl en gång är bestämt får man bita i det sura äpplet och denna lösning ansågs göra minst skada.
En diskussion kring vilka barn och ungdomar minskat stöd skulle drabba inleddes (marginaliserade ungdomar i ytterområdena). Parallellt med det började det diskuteras kring vilka föreningar som förlorade på att man tvingades hitta alternativa finansiärer (småföreningar som inte har några anställda). Alla ville säga sin sak trots att alla tyckte precis likadant. Men vad jag mest tar med mig därifrån var det en representant från scouterna så fint sa:
- Frågan är ju bara varifrån vi ska få våra sponsorer, när vi har verksamheten mitt ute i skogen…
Det fick mig att inse att föreningslivet är så mycket mer än bara idrottsföreningar. Och den övriga verksamheten kan ibland ha det bra mycket svårare då de redan från början är halvt bortglömda (det framgick inte minst när Olle visade vilka satsningar Stockholm Stad gjorde på föreningarna 2011. Samtliga var idrottsrelaterade).
Vidare berättade Olle Öhman att man hade ambitionen att starta en referensgrupp med representanter från föreningslivet. Där skulle man tillsammans med idrottsförvaltningens tjänstemän komma fram till hur en minskning av föreningsbidragen skulle påverka föreningarna. Man skulle också diskutera om det var möjligt att spara pengar på annat sätt. Denna grupp skulle också få äran att träffa berörda politiker (som jag personligen anser borde varit med på mötet).
Sedan sades det väl inte så mycket mer förutom att samma gamla argument vädrades några gånger till. Att medlemsavgifterna skulle höjas och att alla barn inte skulle få vara med. Någon klagade över att 5 miljoner var lika mycket som felmarginalen i Stockholm Stads budget. Någon annan tyckte att föreningsbonusen (en tanke om att föreningar som lyckas öka/har hög procentandel av den externa finansieringen får bonuspengar från kommunen) var det mest korkade förslag någonsin. Sedan var mötet slut och vi hade väl egentligen inte kommit längre än innan…eller?
Jag tyckte att det var en mycket intressant kväll och att många kloka åsikter luftades. Synd bara att de som borde varit där och försvarat sin idé (det vill säga politikerna) inte var där. Men än står det inte skrivet i sten hur minskningarna ska se ut. Och så länge det inte gör det måste vi försöka påverka så mycket som möjligt…
/ Freja Andersson
Tränaren Sara är inte "lilla vännen"
