Unga Ledare Äger

Jag älskar idrottsrörelsen. Vad annat kan man göra med en rörelse som byggs upp av människors frivilliga slit, bärs av viljan att alla ska ha rätten till sina drömmar och ger så många, inte minst unga, känslan av att det är kul och viktigt att forma ett sammanhang tillsammans med andra.

Inte för att det inte finns avarter. Det finns det alltid. Men sammantaget är Sverige så mycket bättre tack vare idrottsrörelsen och det engagemang som bland annat läsarna av den här bloggen lägger in i den rörelsen.

När jag fick chansen att föreläsa på Gymnastikforum så fick jag frågan av Jill om jag inte kunde skriva ihop ett blogginlägg hon kunde posta här. Jag fick fria händer att förmedla något viktigt till bloggläsarna. De som var med på forumet minns kanske mina tips till föreningarna, råd till utövare som hamnat i styrelser eller som ledare och hänvisningar till Ungdomsstyrelsens studie om unga och föreningsidrotten.

Utifrån detta fanns det en slutsats, en liten uppmaning som jag inte kunde låta bli att rikta mot er som är aktiva i gymnastikrörelsen. Den vill jag upprepa för dem som nu läser den här bloggen.
Det handlar om en av slutsatserna i den nämnda rapporten. Den att unga och grupper av unga som vill föreningsidrotta, ändå är utanförstående. Skälen till varför varierar, men det handlar i hög utsträckning om utrikesfödda, unga med föräldrar utan högre utbildning och barn som växer upp med en ensamstående förälder.

Här tror jag att idrottsrörelsen har en uppgift att fundera igenom vilka strukturer och arbetsmetoder som bidrar till det utfallet. Vad är de som gör att det finns unga som skulle vilja vara med men som ändå inte blir det? Har de fått frågan? Hur möter man unga som kommer nya till kommunen? Räknar man att de hittar till föreningen själv, eller bedriver man aktivt uppsökande verksamhet? Finns man på flyktingförläggningen eller i miljonprogramsområdet? Rapporten visar att de allra flesta som börjar föreningsidrotta känner någon i klubben när man börjar – man växer mest genom mun-mot-mun-metoden vilket säkert är bra för många, men utestänger den nyinflyttade.

Kan det finnas andra strukturer som stänger ute? Rapporten visar vidare att de allra flesta har föräldrar som är med hälften eller fler av gångerna när man idrottar? Det är naturligt svårare för en förälder som uppfostrar sitt barn ensamt, hur ser det ut med schemat för hämtningar och lämningar eller kraven på att hjälpa till i föreningen. Är det rättvist att varje barn i föreningen ska bidra med lika mycket föräldratid, eller är det mer rättvist att alla bidrar efter egen möjlighet?

Är det dyrt att vara med? Är kostnaderna lika för alla, eller finns det möjligheter till solidarisk finansiering av läger och resor?

Jag kommer inte med pekpinnar eller bestämmer hur ni ska organisera er verksamhet. Men jag blev ombedd att ställa och väcka frågor, och hoppas att det här kan väcka en del.

Allt gott

/ Gustav


Tack Gustav för inlägget!
Många frågor. Vad säger ni andra? Vad är våra svar?

Kram på er!
/Milou