Unga Ledare Äger

Varför finns fördomen om att vuxnas styrelsemöten och konferenser är så tråkiga?
För att många av dem faktiskt är det!

Det genomförs tusentals möten varje år inom idrotten.
Men hur många av dem skapar delaktighet, samtal, alla får komma till tals, känns roliga, uppmuntrande och meningsfulla?

Jag har suttit på hundratals konferenser och sett människor sitta och sova längst bak i rummet medans ordföranden, föreläsaren eller ledaren vänt blad efter blad på sin OH projektor.  Där män i kostym och glasögon stått och mässat timme efter timme utan så mycket som en minut till dialog eller frågor.
Och alla går därifrån och tycker att det har varit lika tråkigt.

Klas Hallberg sätter huvudet på spiken i sin bok Hångla Mer!
"Jag får nästan alltid hantera frågan om mängden skratt i mina föreläsningar. Eftersom det finns en allmän föreställning i samhället kring att vi lär oss sämre när vi skrattar. Vilket är en helt fenomenal föreställning som inte verkar ha någon som helst grund. Jag har hittills inte stött på en enda forskare som påstår, eller läst en enda bok som hävdar att man lär sig sämre när man skrattar, trivs och har kul.
Hur mycket lär man sig om man halvsover och tycker att det är pisstråkigt?"

Tänk efter själv.
- När kände du senast att du gick ifrån styrelsebordet och kände dig upplyft, glad och med en känsla av att mötet verkligen var meningsfullt och givande både för dig och din förening?
- Eller när satt du senast på en konferens och skrattade och applåderade och gick därfrån och kände att det var det roligaste och mest inspirerande föredrag du någonsin har varit på?

Tilllbaka till Klas Hallberg:
"Man måste inte vara allvarlig för att vara seriös. Man måste inte vara tråkig för att vara seriös"


Hur vill du att deltagarna på ditt nästa möte ska känna när de reser sig och går hem?
Hur vill du att personer ska uppfatta sina första styrelsemöten?
Och vad tänker du göra åt det?


Kram på Er!
/Milou

• Slutar med - "Så har vi alltid gjort"
• Börjar med " Wow, det här har vi aldrig gjort!"
• Skapar en handlingsplan för rekrytering av ungdomar
• Skapar ett MED klimat
• Skrota antingen eller uppfattningen. Det finns plats för både vuxna och ungdomar!
• Förändra rutiner och organisation för att passa fler individer
• Skapar rutiner för ledarvård och stöttning av ledare
• Leder sin egen utveckling

Finns det mer?

Kram på er!
/ Milou

Att uppnå inflytande är i sig inget mål.

När vi har uppnått inflytande vad ska hända då?

Ungdomsinflytande är ett medel för att uppnå något annat!

För att skapa mångfald och få bättre underlag till beslut, att få kortare kommunikationsvägar till våra medlemmar, kunna samla in viktig information om hur vi måste utveckla vår verksamhet och för att uppfylla ungdomars rättighet.

När vi slutar se ungdomsinflytande som ett mål och istället börjar titta på betydelsen av ett reellt inflytande det är då det börjar hända grejer!

Kram på er!

/Milou

Vår satsning Unga ledare vill hjälpa idrottsföreningar att stimulera ungdomar (16 - 25 år) att bli ledare. Men det handlar inte bara om att rekrytera och stimulera, samtidigt måste vi skapa bra förutsättningar för dem så att det känner trygghet och trivs med sina uppdrag. Därför inriktas arbetet främst på att utveckla den stödjande miljön i föreningar och förbund.

En stödjande miljö kanske låter flummigt men det betyder att vi måste göra det enkelt och roligt för ungdomar att bli ledare. Vi måste stötta på alla sätt vi kan och se till att ungdomar känner sig välkomna som ledare i sina föreningar.
Det betyder också att vuxna måste hitta sätt att bjuda in ungdomar så att de får vara med som ledare på alla olika nivåer inom idrotten.

När vi lyckas med allt detta och ungdomar är delaktiga som tränare, i styrelserum, arbetsgrupper, kommittéer och på olika nivåer då har vi skapat en stödjande miljö!

Hur långt har ni kommit i detta arbete?
Berätta och inspirera oss andra!

Det var temat för kvällens första utbildningsträff för Ungt Nätverk!
I Ungt Nätverk får alla ledare mellan 15-25 år vara med. Man får gratis utbildningar, vara med på roliga träffar och häftiga upplevelser. Och man väljer själv vad man vill vara med på. Klicka på länken och anmäl dig om det låter som en kul grej för dig!

- Hur ska jag vara som ledare?
- Hur ska jag bemöta varje person på träning och tävling?
- Hur ska jag jobba med teamet?

De här frågorna och många till fick vi svar på från Per-Olov "Tjolle" Ström som har varit förbundskapten inom handbollen och som vet vad som krävs för att man ska vara en bra ledare.
Och så körde vi sten, sax & påse =)

Här är några av oss som var där:

         

Glöm inte:  Vem är du? Ior eller NallePuh? Och vad vill du "smitta" din grupp med?


Det va superskoj att träffa er allihop. Vi ses på nästa träff!

Kram på er!
/Milou

"Konventionsstaterna skall tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, varvid barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. " (barnkonventionen artikel 12.)

Verkar det svårt?

Ja man kan ju tro att Sverige med alla våra resurser, kommunikationsmöjligheter, öppenhet och kunskap skulle kunna följa en så enkel artikel som att lyssna på barn och ungdomar och låta deras åsikter ha betydelse i våra beslut.

Men det gör vi inte. Inte i den utsträckning som vi har förmågan att klara av. Och inte på långa vägar nog för att få godkänt i de granskningsrapporter som görs för att se om vi lever upp till Barnkonventionen om barns rättigheter.

Hur ser det ut hos dig?

Följer ni Barnkonventionen?

Kram på er!

/Milou

En av de mest diskuterade frågorna inom idrotten är bristen på ledare. 

•-         Vi kan inte ta emot alla barn som vill idrotta för det saknas tränare.

•-         Vi hinner inte med allt styrelsearbete för vi är bara 3st ledamöter.

•-         Vi kan inte göra cupen bättre för det finns ingen som tar sig tid att utveckla den.

Ja våra samtal kring ledarbristen kan hållas i oändlighet.

Men vad gör vi då för att ändra på detta?

Vilka målgrupper har vi när vi ställer frågan om ledaruppdrag?

Kram på er!

/Milou

Varför är det bara ungdomar som ska vara justa?

Varför ska inte vuxna vara det?

Den här frågan fick ordförande i All Fair av sin dotter som då var 9 år.

Och Anna-Karin Sundén, som ordförande heter, startade då föreningen All Fair för att jobba med hur vuxna beter sig mot barn och ungdomar inom idrotten och hur vi ska få vuxna att förstå att vi måste träna och tävla på barn och ungdomars villkor.

Tänk att en enda fråga kunde starta en helt ny förening som jobbar för att vi ungdomar ska få det bättre.

Vilka frågor skulle DU vilja ställa till vuxna och vad vill DU ändra på?

Kram på Er!

/ Milou

"Alla ungdomar är välkomna till stämman där de kommer att få ett helt eget rum där de kommer att få prata ungdomsfrågor medan den riktiga stämman äger rum"

"Vi har ett ungdomsråd som får bestämma både färgen på matchtröjorna och vilken boll vi ska köpa in nästa säsong"

Vilken vuxen person skulle acceptera att bli behandlad på detta sätt?

Och varför tror vi att ungdomar finner sig i denna typ av behandling?

Det är i den ordinarie verksamheten med riktiga frågeställningar och de verkliga problemen vi har nytta av att ha ungdomar som är med och fattar besluten!

Vilken glädje har vi av engagerade och duktiga unga människor som fattar beslut i en massa låtsasfrågor?

Kram på er!

/ Milou

Ja du minns hur det var att vara ung när du var ung. På 40, 50, 60 eller 70 talet.

Men vet du verkligen hur det är att vara ung den 4 december 2008?

Ungdomar besitter många kompetenser, en av dem är att de har förmågan att beskriva för oss vuxna hur det är att vara ung idag och vilka speciella utmaningar vi står inför. Detta för att kunna möta de önskemål och krav som ungdomar ställer på vår idrottsverksamhet.

Är det en slump att vi inom idrotten har ett tapp av ungdomar från 14 års ålder?

Är det inte dags att vi på allvar börjar ta reda på vad våra ungdomar vill ha och faktiskt utformar vår verksamhet så att den stämmer överens med dessa önskemål?

Kram på er!

/ Milou

"Vi måste värna om våra ungdomar för det är de som är vår framtid. Det är ungdomarna som ska bli nästa generation ledare."

Har ni hört det förut?

Jag har hört det så många gånger att jag skulle vilja skrika rakt ut bara jag hör de första stavelserna.

För vad säger det där uttrycket?

Jo att ungdomar inte duger idag, de får vänta med att duga tills de har gått och blivit framtid. Vilket för mig låter som att "de får vänta tills de har lärt sig att bli och tycka precis som vuxna är och gör"

Men jag ska berätta en hemlighet. Ungdomar är inte framtiden - ungdomar är nu. Och de har rättigheter inte för att de en dag ska bli vuxna medborgare utan för att de är ungdomar just idag.

Och de har åsikter och synpunkter på idrotten som måste beaktas, inte för att de ska verka i den om 15 år utan för att de lever i verksamheten just här och nu.

Kram på er!

/ Milou

När jag var 16 år blev jag ledare i min lilla förening hemma i byn där jag växte upp. Det är mitt livs bästa beslut. Ett beslut som kom att påverka hela mitt liv! Men det viste jag förståss inte då.

Men ganska snart började jag se hur min förening jobbade, vilka beslut som styrelsen fattade och hur det påverkade mig som ledare och mitt flicklag. Jag var inte nöjd.

För jag såg att styrelsen fattade beslut som gjorde det svårare för mig att göra ett bra jobb och ta hand om laget. Styrelsen såg inte till alla medlemmars bästa utan bara till sitt eget bästa.

Så på nästa årsmöte samlade jag ihop alla som jag kände i föreningen som hade betalt medlemsavgift och så gick vi till årsmötet. Och eftersom vi var fler än de andra som var på mötet så kunde vi rösta bort den ordförande som fanns och sätta någon som vi trodde skulle göra ett bra jobb på platsen istället. Vi hade utnyttjat vår rösträtt och även om vi bara var 16 år så har vi lika stor rätt att rösta och fatta beslut som vem som helst annars i föreningen.

Efter årsmötet blev jag skickad till vårt Specialdistriktsförbund, SDF (några exempel på SDF är Stockholms Bordtennisförbund eller Stockholms Innebandyförbund) för att representera min förening. Och när jag satt där på mötet så märkte jag att styrelsen där inte heller fattade beslut som jag tyckte var bäst för föreningarna. Och eftersom jag hade valts av min förening att representera och säga vad som var bäst för vår förening så gjorde jag självklart det.

En månad senare blev jag invald i vårt SDF för att jobba med föreningsutveckling, valberedningen tyckte att jag hade sagt några kloka saker och passade för uppgiften. Jag var nu 17år och jobbade tillsammans med alla andra gubbar (ja de flesta inom min idrott som sitter i kommittéer är faktiskt goa gubbar) med att förbättra och utveckla idrotten för föreningarnas bästa. Det fanns så mycket att lära sig, vilken utmaning! Och under den här tiden träffade jag några vuxna som än idag är stora förebilder för mig och som stöttade och vägledde mig under min första tid som ledamot. De tillät mig att var nybörjare och lära mig efterhand och såg mig som en engagerad ledamot och inte bara som en ungdom.

Så gick tiden och så blev jag skickad till Stockholm för att delta på ett stort Ungdomsforum. Där vi skulle prata om varför inte fler ungdomar fick chansen precis som jag hade fått. Att bli ledare men även ledamot i ett SDF. Det var en fantastiskt rolig konferens med över 100 ungdomar som var precis som jag. Som älskade att prata idrott för att kunna göra den bättre. Och vi tog verkligen chansen att säga våra åsikter.

På min 18 års dag ett par veckor senare klockan 10.47 (jag kommer aldrig glömma den dagen) så ringer min telefon. Jag har blivit invald att jobba med ungdomsdelaktighet och inflytande i ett nystartat ungdomsråd på mitt Specialförbund, SF (exempel på SF är Svenska Fotbollförbundet eller Svenska Dragkampförbundet).

Jag hade fått en position där jag fick massor av information om hur idrotten fungerar, vem som bestämmer, vem man måste prata med för att få igenom sina förslag, fick träffa ordförande i alla olika nivåer inom idrotten och möjlighet att fråga dem hur de tänker och jobbar, hur man använder sin rösträtt och hur man påverkar och förändrar sin idrott. Jag fick möjlighet att besöka föreningar och SDF och lära mig hur andra jobbar, jag gick på utbildningar och föreläsningar och fick böcker och gjorde resor och blev skickad på olika konferenser där människor från hela Sverige träffades för att prata och tycka till om min idrott.

Jag började plugga på universitet och det fanns bara en enda sak som jag visste att jag vill göra. Jag ville jobba med idrott. Jag hade lagt ner all min lediga tid under 5 års tid på min idrott, jag hade fått en fantastisk erfarenhet och massor med kunskap. Och jag kände ända in i hjärtat att jag var tvungen att stanna i idrottsfamiljen även i min yrkesroll.

23 år ung, fick jag ett jobb på mitt SF, som projektledare och idag jobbar jag på Stockholms Idrottsförbund, med att se till att fler ungdomar ska få chansen att göra den fantastiska resa som jag fick möjlighet att göra. Eller rättare sagt, chansen att göra den resa som de själva vill göra inom idrotten.

Den här bloggen kommer att handla om just det. Ungdomars möjligheter inom idrotten.

Häng med vet jag! Så får du mer tips och idéer både som ung och som vuxen och får träffa fler unga människor som finns inom Stockholmsidrotten.

Kram på er!

/ Milou